Recension : The Big Lebowski (1998)

februari 15, 2009

big1

Bröderna Coen är kända för sina konstiga och annorlunda filmer, oftast har dom en väldigt skruvad handling och minnesvärda karaktärer. Efter lyckade filmer som Fargo och Miller’s Crossing, kom bröderna med sin sjätte film : The Big Lebowski.

I The Big Lebowski möts vi av Jeffrey Lebowski (Jeff Bridges) eller ”The Dude” som han själv vi kallas, som är en äkta ”slacker” som har på sig badrock och tofflor vart han än går.  Han är arbetslös och gör precis vad han vill i livet, vilket består av att dricka white russians, röka gräs och bowla. Hans två bowlingvänner är Donny (Steve Buscemi) och Walter (Peter Goodman) som är en Vietnamveteran med ett hiskeligt humör.

Det hela börjar vid att The Dude kommer hem och blir han nedslagen av två typer som fått för sig att han har mycket pengar. The Dude förklarar att han är pank som en kyrkråtta, och att det måste vara en annan Lebowski som dom är ute efter. Rånarna inser sitt fel, och bara för att jävlas så urinerar dom på hans matta. The Dude gillade verkligen sin gamla matta och bestämmer sig för att söka upp den riktiga Lebowski, för att få ersättning för sin nerpissade matta.

jeffDet hela leder såklart till kidnappning, mutor, misshandel och såklart mera bowling.  Skådespelarna är på topklass, eftersom bröderna Coen har lyckats få tag i kända namn som Steve Buscemi, John Goodman, Peter Stormare, Julianne Moore och min favorit skådis Philip Seymour Hoffman, som spelar assistent åt den rike Lebowski. Detaljrikedomen är enorm, allt från The Dudes olika t-shirts, till namn på kassetter som han hör på, ja allt! Varje gång man ser den hittar man något nytt. Replikerna är snabba och oehört genialiska, går helt enkelt inte att beskriva i ord, man måste se det.

Jag vill så gärna ge den full pris men det något som saknas, jag kan inte sätta fingret på det, men något är det. Jag rekommenderar endå The Big Lebowski mycket varmt, den är charmig, rolig, spännande och som sagt otroligt skruvad i äkta Coen-anda.

”Fuck it, let’s go bowling.”


Recension : The Day The Earth Stood Still (1951)

februari 15, 2009

day

Ett flygande tefat landar i President Park, Washington D.C. En folkmassa och armen samlas runt rymskeppet, en man stiger ut ur planet och säger att han heter Klaatu (Michael Rennie) och kommer med fredliga avsikter. När Klaatu försöker ge en maskinliknande apparat åt människorna som gåva, blir han skjuten, en av soldaterna trodde att det var ett vapen. Följderna av detta är en enorm maskin som kallas Gort som stiger ut ur skeppet och avväpnar soldaterna utan att skada dom.

Klaatu förs till ett sjukhus och det frågas vad han har för buskap när han kommer och besöker vår planet. Klaatu svarar att han inte kan berätta för dom, utan endast inför alla nationers ledare. Amerikanerna går inte med på detta, så Klaatu flyr från sjukhuset och gömmer sig bland vanlig människor.

daydayThe Day The Earth Stood Still kom ut 1951, och då pågick kalla kriget och alla var rädda för kärnvapenkrig. För första gången var människan faktist kapabel att förstöra sin egen planet. Filmens buskap är anti-krig, och det görs mycket bra, inte för uppenbart.

Karaktärerna är riktigt bra, gillar verkligen när Klaatu börjar förstå sig på människan med hjälp av den unge Bobby (Billy Gray). Musiken är riktigt pampig också, komposerad av Bernard Herrman som även gjort musik till Psycho och Taxi Driver. Idag så ser många saker i The Day That Earth Stood Still väldigt löjliga ut, Gorts dräkt, rymdskeppet och så syns även trådar ibland, men regissören Robert Wise gör trots sin låga budget en riktigt bra jobb.

The Day The Earth Stood Still känns lite B för dagens standard, men den endå sin charm, och jag förstår varför den är sedd som en av dom viktigaste filmerna i sci-fi genren.

”Gort! Klaatu barada nikto!”


Nyheter : Inglorious Basterds får sin första trailer.

februari 13, 2009

Mästerreggisören Quentin Tarantino (Pulp Fiction, Kill Bill, m.m) släppte idag den första trailern till hans nya projekt Inglorious Basterds som är en krigs/spagetti western med Brad Pitt i huvudrollen. Man kan förvänta sig att det blir en typisk Tarantino film med coola karaktärer, lysande dialog, och en lite annorlunda handling.

Inglorious Basterds beräknas att komma på bio i Augusti 2009.


Recension : Resident Evil (2002)

februari 13, 2009


Till att börja med så måste jag säga att Resident Evil serien ligger mig varmt, har spelat alla dom 3 första spelen till Playstation 1, och älskar speciellt 1an och 2an. Så när jag hörde att det skulle komma en Resident Evil film var min första tanken att trots att videospels baserade filmer brukar bli dåliga kan denna bli bra, eftersom handlingen i 1an är väldigt bra och zombiefilmer brukar inte vara så svåra att lyckas med. Till min förvåning hade den en helt annan handling än vad spelet hade. Jag tänkte skitsamma, och försökte tänka den som en helt vanlig zombie-rulle som inte hade något att göra med spelserien.

Umbrella Corportation är världens största företag inom bioteknik och läkemedel, men företaget har även en topphemlig labotoriebas under jorden som kallas ”The Hive”. I The Hive forskas det i biologiska vapen för militären, men ett experiment går snett och ett dödligt virus sprider sig.

Alice, är en kvinna som vaknar upp i ett badkar, naken och minns inte vad som har hänt. Hon klär på sig och upptäcker snart att hon befinner sig i en stor herrgård. Plötsligt blir Alice överraskad av en kommandogrupp som har skickats för att undersöka vad som har hänt i The Hive, eftersom basens försvarsmekanism har aktiverats. Alice och kommandogruppen börjar bege sig ner i The Hive för att se vad som har gått snett.

Det är mycket som är fel med den här filmen. Dom flesta skådespelarna är riktigt usla, Michaelle Rodriguez spelar en av kommandosoldaterna, och hon är riktigt usel. Dom andra skådespelarna gör inte nåt speciellt bra jobb, och inte heller filmens huvudperson Alice (Milla Jovovich) gör bra ifrån sig.
Det andra är Zombisarna, jag älskar zombie-rullar och dom är bland det bästa jag vet, men här ser dom riktigt förjävliga ut för att vara 2000-talet, sen kommer en uber-mutant-zombie som är så dåligt datagjord att den ser ut som en milkshake som blivit besatt. Allt är regissörens fel, Paul WS Anderson som bland annat är känd idag som mannen som förstörde allt som folk älskade med ”Alien” och ”Predator” i den sjukt pinsamma filmen ”Alien Vs. Predator” och han har även gjort en katastrofal remake på Death Race 2000 från 1975.

Detta kunde ha blivit en bra film, ifall dom skulle ha anställt zombieguden George A. Romero att regissera som det var tänkt i början , och kanske tagit fram ett lite stabilare manus. Resident Evil får bottenbetyg, enda postivita med filmen är slutet och jag att gillar faktist Milla Jovovich på något konstigt sätt. Hon är inte världens kanske bästa skådis, men endå ser hon ganska grym ut när hon spöar skiten ur zombies. Ser framemot att få recenera den nästa filmen i Resident Evil-trilogin.

”You’re all going to die down here.”


Recension : Killer’s Kiss (1955)

februari 13, 2009


Alla som anser sig vara filmälskare måste ha sett en Stanley Kubrick film någongång, till exempel A Clockwork Orange? The Shining? Full Metal Jacket? eller kanske Lolita? Känd för sina filmer som alltid skapade rubriker och debatter, är Stanley Kubrick en av vår tids bästa regissörer, allt han gjorde var unikt, och man märker direkt om man ser en Kubrick film eller inte.

Stanley Kubrick föddes i Bronx, New York, var han började jobba som fotograf. Han var redan i början av sin karriär känd som en perfektionist, och inte alla gillade att jobba med honom. I början av 50-talet började han göra kortfilmer, och fick sedan göra sin första långfilm, Fear And Desire (1953). Filmen var ingen direkt hit, men han fick endå göra en film till, Killer’s Kiss.

Handlingen i Killer’s Kiss kretsar kring Davey Gordon (Jamie Smith), en 29-årig boxare i New York som börjar vara i slutet av sin karriär. Davey blir förälskad i en kvinna som bor i höghuset mittemot honom, och han spenderar kvällarna att se in genom hennes fönster. Efter att ha förlorat en boxing match kommer Davey hem, och lägger sig för att sova, men han vakna av en kvinna skriker, han märker snabbt att det är hon. Han rusar snabbt in till hennes lägenhet och frågar vad som har hänt. Kvinnan berättar att hon heter Gloria (Irene Kane) och att hon jobbar som dansör på en erotisk klubb och hennes chef är en våldsam man vid namn Vincent Rapallos (Frank Silvera) som även han har förälskat sig i henne och gör allt för att stoppa sin dödliga svartsjuka.

Killer’s Kiss är en lågbudget film, och man märker att Stanley Kubrick verkligen leker med kameran. Ljuset, och kamera vinklarna är riktigt bra, men filmen lider av ett ganska tråkigt manus och ointressanta karaktärer. Irene Kane som Gloria övertygar inte alls, och jag anser att hon är en ganska usel skådespelare. Musiken är horribel och passar inte alls in. Men endå en helt okej film. Det som är positivt med Killer’s Kiss är boxningscenerna som påminner mig lite om Martin Scorceses Raging Bull från 1980. Stanley Kubrick sa även under senare tid att han tyckte att Killer’s Kiss var en ”dålig film”, och att han bara experimenterade med kameran för att testa sina gränser.

”Like the man said, ”Can happiness buy money?”


Recension : Escape From New York (1981)

februari 13, 2009

escape_289519622
16 år in i framtiden,1997 (filmen är gjord 81‘), börjar tredje världskriget lida mot sitt slut. Både USA och Sovjet Unionen har lidit av konflikten och båda söker en fredlig lösning. Brottsligheten har ökat med 400% och Manhattan i New York har förvandlats till ett megafängelse, var alla är dödsdömda. I Fängelset finns inga vakter, utan dom som skickas dit kommer aldrig ut, så därför omges fängelset av en 15m hög cement vägg, med helikoptrar och vakter som patrullerar runt murarna dygnet runt för att se till att ingen försöker fly.

Air Force One med Amerikas President ombord, blir kapad av terrorister och krashlandar rakt ner i Manhattan. När militären rycker ut för att rädda Presidenten, meddelar fångarna att om dom inte lämnar ön omedelbart kommer dom att döda honom.

Den föredetta elitsoldaten Snake Plissken (Kurt Russell) är en fånge som är på väg att bli skickad till Manhattan. När planet krashlandar, och polischefen Bob Hauk (Lee Van Cleef) inte ser något annat alternativ än att ge i uppdrag åt Snake att försöka få ut Presidenten. Om inte Snake lyckas få ut Presidenten inom 24 timmar, kommer han att dö, eftersom Bob Hauk har injicerat microskopiska explosioner inuti Snake’s kropp.

I denna framtidsvision bygger regissören John Carpenter upp ett Manhattan som har mörka kusliga gator, allt är förstörd, och det ser ut som att Manhattan varit med om en kärnvapen explosion. Men det bästa filmen är Kurt Russell i rollen som Snake Plissken, han är så jävla grym! Under kriget försvarade han sitt land med sitt liv, men nu spottar ur sig kalla kommenterer som: ”I don’t give a fuck about your war…or your president. ” åt polischefen. Det som gör Snake så jävla hård är att han inte häver ur sig en massa onödiga one-liners efter att han har dödat nån, som andra typska actionhjältar. Han är en slags ”anti-hjälte”, som inte bryr sig om något annat än att rädda sitt eget skinn. Det märks även att den legendariska videospelsutvecklaren Hideo Kojima, har tagit mycket inpiration från Snake Plisskin till sin spelserie Metal Gear Solid. Huvudpersonen i Metal Gear Solid heter Solid Snake, och han använder även en gång i serien namnet Plisken som täcknamn.

I Escape From New York målas människor upp som att dom egentligen är väldigt ruttna på insidan och egentligen vill bara rädda sitt eget skinn. Detta är en väldigt mörk film, och tilltalar kanske inte alla. Jag kan förstå att många inte kommer tycka om denna film, utan kommer att klaga på den eftersom här finns inga ”Good Guys”. På ett sätt är det en slags framtidswestern, och man kan se att Snake drar lite av sina drag mot The Man With No Name från dollar-trilogin av Sergio Leone. Jag gillar verkligen Escape From New York för miljön, karaktärerna och det mörka deprimerande framtidsvision som byggs upp. Ett mästerverk, Full Pott!

”Snake, I thought you were dead… ”


Recension : The Nightmare Before Christmas (1993)

februari 13, 2009


Halloween Town är en by vars invånare består av missbildade monster, vampyrer, spöken, andar, varulvar och häxor som ägnar sig åt att förbereda inför Halloween, för att sedan skrämma vettet ur människorna. Jack Skellington är deras ledare som varje gång leder dom till en lyckad Halloween, men Jack har börjat tröttna på samma rutin år ut och år in. Under en vandring i skogen hittar Jack en dörr, som öppnar en portal till ”Christmas Town”. Jack blir fascinerad av det han får se i Christmas Town, och försöker sen berätta om Julens stämning åt invånarna i Halloween Town. Byns invånare misslyckas med att förstå meningenom jul och istället jämför allt med iden kring Halloween, så dom bestämmer sig för att ta över den kommande Julen.

Tim Burton typska stil lyser igenom The Nightmare Before Christmas, fast den är regisserad av Henry Selick. Burton skrev historien, men p.g.a. av han var väldigt upptagen med Batman Returns så kunde han inte regissera filmen, utan agerade istället som producent och Selick fick ta över regissörsstolen.

The Nightmare Before Christmas är en animerad film, men här finns knappt inga dataanimationer utan allt görs med hederlig stop-motion. Trots att stop-motion idag kan kännas lite daterad, så är det endå en sak som gör att filmen får sin charm.

Danny Elfman står för musiken, som oftast i Tim Burton-filmer, och gör ett mycket bra jobb. Speciellt med låtar som ”This Is Halloween” och ”Oogie Boogie’s Song”.

Många människor älskar verkligen The Nightmare Before Christmas, och jag kan förstå varför. Men filmen är en musikal, och det är något som inte direkt intresserar mig.
En trevlig jul saga, men inte mycket annat.

”There’s children throwing snowballs, Instead of throwing heads.
They’re busy building toys, and absolutely no one’s dead”