Recension : The Wolf Man (1941)

The Wolf Man, en klassisk monsterfilm som från början var tänkt vara mer en psykologisk film. Tanken var att man aldrig skulle få se honom förvandlas till en varulv, utan man skulle inte få veta om han verkligen blev en varulv eller bara var galen. Men som vanligt för att göra mera pengar på filmen, så bestämdes det att man skulle visa varulven.

Historien börjar med att Larry Talbot (Lon Chaney, Jr.) återvänder till sin barndoms stad, Llanwelly i Wales. Här träffar han sin far  Sir John Talbot (Claude Rains) och blir även förälskad i Gwen Conliffe (Evelyn Ankers), som äger en antik affär. En kväll blir Larry biten av en varg, och efter detta börjar konstiga saker hända honom.

Varulven spelas av Lon Chaney, Jr.han går i samma fotspår som sin far Lon Chaney, Sr., även kallad ”The Man Of A Thousand Faces” som var kanske mest känd för sin roll som fantomen i Phantom Of The Opera från 1925. Det  är många saker som fattas i filmen som är typiska för en varulvsfilm. I hela filmen finns ingen fullmåne, och det är ett måste i varje varluvsfilm idag. Förvandligen till varulv ser förjävligt ut, och när han smyger runt i skogen liknar han mest sångare Tom Waits, och är inte direkt skrämmande. En kul grej är iallfall att Bela Lugosi (Dracula) är med i The Wolf Man som zigernaren Bela. The Wolf Man blev en succé och efter detta etablerade Lon Chaney, Jr. sig helt i monsterfilms-genren. Han spelade senare under sin tid Mumien, Draculas son, Frankenstein och The Wolf Man fyra gånger till.

The Wolf Man hör till dom klassiska monster filmerna som The Mummy, Dracula och Frankenstein, men enligt mig lider den av ett alltför svagt manus, och den är alltför kort. En remake är på väg med Benicio Del Toro i huvudrollen,  och beräknas att släppas i April.

”Even a man who is pure in heart
and says his prayers by night
may become a wolf when the wolfbane blooms
and the autumn moon is bright. ”

Recension : Evil Dead II – Dead By Dawn (1987)

Min favorit karaktär Ash är tillbaka i Evil Dead II : Dead By Dawn, som är den andra i Sam Raimis kult-trilogi. Eftersom den första filmen i serien var en succé (Läs min The Evil Dead recension), hade nu Sam Rami, Robert Tapert och resten av Evil Dead-gänget tillräckligt med pengar för att göra en uppföljare. Evil Dead II är egentligen vad regissören Sam Raimi ville att den första Evil Dead skulle vara. Man kan egentligen på ett sätt kalla den för en remake, beror på lite hur man ser på det. Handlingen och några av karaktärerna är ändrade, men huvudkonceptet är kvar. Jämfört med den första filmen så hade dom nu faktist anställt skådespelare och inte bara tagit in vem som helst. Dom två som lämnade kvar var Ted Raimi (Sam Raimis lillebror) och såklart mannen Bruce Campbell i huvudrollen som Ash.

Filmen börjar med en snabb genomgång på 8 minuter, om dom viktigaste sakerna som hände i ettan. Ash är ensam kvar i den övergivna stugan, men får snart sällskap av sina besatta flickvän Linda (Denise Bixler), som han lyckas hugga huvudet av med en spade. Såklart återvänder hennes skrikande huvud för en sista rond med Ash. Efter att ha sågat itu hennes huvud med en motorsåg, verkar hon inte komma tillbaka. Undertiden är arkeologerna Annie (Sarah Berry) och Ed (Richard Domeier) även på väg till stugan, eftersom dom har hittat sidor ur De Dödas Bok, och är väldigt nyfikna utan att veta vad som väntar dom.

Evil Dead II är så mycket mer komedi än den första. ”Slapstick” humorn lyser över hela filmen. Ash blir brutalt misshandlad under hela filmen, han blir slage, faller ner för trappor, flyger ur bilrutor och blir konstant biten av demoner. Nästan alla scener i filmen är minnesvärda, speciellt då Ashs hand blir besatt och börjar slå honom med tallrinkar och dyligt, så tvingas han att såga av den, men handen fortsätter endå att dyka upp på dom mest opassliga tiderna. Evil Dead II är inte lika vidrig så förgångaren, men här finns endå tillräckligt med blood som bokstavlingen strömmar. Trots att filmen är väldigt fånig, med halvt dåligt manus och kassa skådisar, så är den endå underhållande till tusen. Priken på i:et är helt klart när Ash får sin Chainsaw/Shotgun kombination, och kyligt levererar repliken : ”Groovy”

Om ni undrar varför jag ger den full pott, så kan jag enkelt förklarar genom att citera en kritiker på filmtidningen Empire : ”It has a laughing moose head. Every movie should have a laughing moose head.”

”That’s right… who’s laughing now… who’s laughing NOW!?”

Recension : Resident Evil – Apocalypse (2004)

Hjältinnan Alice är tillbaka i Residet Evil : Apocalypse, som tar vid direkt efter den första. Den här gången tar filmen element från Del 2 och del 3 i Resident Evil-spelseriens handling. Dom som har spelat spelen, känner säkert igen Nemesis och Jill Valentine karaktärerna. Regissören bakom den första Resident Evil-filmen, Paul WS Anderson, hade inte tid att regissera uppföljare, eftersom han var upptagen med att förstöra karaktärerna Alien och Predator, så därför tog Alexander Witt över regissörsstolen.

Jämfört med den första som utspelade sig under jorden, har nu handligen tagit oss till marken ovanför, i staden Racoon City. T-viruset har nu börjat sprida sig ut i staden, och Umbrella Corporation som står bakom viruset, har nu satt hela staden i en karantän. Alice (Millan Jovovich) vaknar upp på ett sjukhus (igen), och känner sig annorlunda. Hon har utsatts för en mängd experiment och har nu blivit snabbare, starkare, smidigar och förstås mera ”Badass”. Efter att hon räddat en grupp elitsoldater som kallas S.T.A.R.S. från besatta milkshake-liknande varelser, får dom reda på att det finns en väg ut ur staden. Enda vägen ut är att hitta en av Umbrellas anställdas dotter som finns någonstans i staden. Tyvärr har dom inte speciellt mycket tid på sig, eftersom Umbrella planerar att bomba staden för att inte viruset skall sprida sig vidare. Dom har även”Nemsis Program” efter sig som är en megamuterad snubbe med bazooka som lyder under Umbrellas kommando och gör allt för att dom inte skall hinna ut.

Om man jämför med den första Resident Evil filmen är den här mycket bättre. Alice har blivit hårdare (och snyggare), Zombisarna är fler, och vi får möta Jill Valentine (Sienna Guillory) som är en jävligt hårdkokt brud. Handlingen är inte den bästa, skådespelarna är halvt kassa, men endå kan man inte gå fel med två heta brudar som springer runt och bryter nacken på Zombisar. Jag är verkligen glad också att dom tog med Nemesis (Matthew G. Taylor), trots att han inte är alls som i spelen, så är han endå jävligt hård med sitt minigun som röjer ner enormt. Fortfarande kommer Resident Evil fanboysen klaga väldigt mycket på filmen, men endå trots sina brister är den endå sevärd för alla som gillar actionfilmer med Zombisar.

”GTA, Motherfucker! Oh, yeah! Ten points.”

Recension : Star Wars (1977)

Skapad av George Lucas är Star Wars idag en av världens största succéerna i filmhistorien. Redan dagen efter permiären var George Lucas en multimiljonär. Lucas släppte 1971 sin första långfilm THX 1138, och hade redan då börjat planera Star Wars. 1973 släppte han sin andra långfilm American Graffiti, som var en typisk ungdomsfilm som utspelade sig på 50-talet. American Graffiti var en succée, och Lucas hade nu en ekonomi och ett rykte för att kunna börja med sitt drömprojekt, Star Wars.

”A Long Time In A Galaxy Far, Far Away” så började det allt. Darth Vader (David Prowse, röst: James Earl Jones) och hans rymdimperium styr galaxen med järnhand, varav ett inbördeskrig har startat mot rebellerna. Prinsessan Leia (Carrie Fisher) har kommit över Imperiets hemliga rymdsation ”Deathstars” ritningar och håller på att fly undan Imperiets farkoster, men blir fångatagen, men strax före dom blir fångade lyckas Leia skicka iväg två droider (robotar) ut i en rymdkapsel som landar på ökenplaneten Tatooine. Dom två droiderna som kallas C-P30 och R2-D2 hamnar i ägo hos den unge bondpojken Luke Skywalker (Mark Hamill). I R2-D2 finns ett videomeddelande inprogrammerat var Prinsessan Leia berättar att hon behöver hjälp av en man vid namn Obi-Wan Kenobi, men Luke vet inte av något vid det namnet, men känner en gammal erimit som heter Ben Kenobi (Alec Guinness), och dom beger sig ut för att hitta honom. När dom senare hittar Ben Kenobi visar det sig att han är Obi-Wan Kenobi och att han slogs med Lukes far under klonkriget. Obi-Wan berättar även att hans far, liksom han var en jediriddare och att han blev mördad av Imperiets nuvarande härskare Darth Vader. Luke och Obi-Wan börjar bege sig mot rymdhamnen Mos Eisley för därefter flyga till planeten Alderaan för att rädda Prinsessan Leia. I Mos Eisley möter dom hyrpiloten Han Solo (Harrison Ford) och hans kumpan Chewbacca (Peter Mayhew), som mot ett pris flyger dom med sitt rymdskepp ”Millenium Falcon” till planeten Alderaan.

Vad är det gjorde Star Wars till den succéen som det blev? En av sakerna är iallfall att Lucas har tagit dom klassiska mytoligska greppen och satt dom in i ett mäktigt rymdäventyr i hög tempo. Världen som skapas känns faktist väldigt stor, och man kan drömma sig in i denna värld. Karaktärerna är helt enkelt underbara, och väldigt klassiska, bondpojken som blir hjälte, den onda skurken, den vise och efarne mentorn, den vackra prinsessan och såklart dom komiska medhjälparna. Musiken är av topklass, komposerad av den nuvarande legenden John Williams som hade gjort musik till Steven Spielbergs ”Jaws” före detta. Trots att den har över 30år på nacken, så funkar specialeffekterna ännu idag, och dom endå relativt trovärdiga.

1997 gick George Lucas och släppte en ”specialversion” på Star Wars-filmerna, var han satt in en massa datagjorda specialeffekter i dom gamla filmerna för att såkallat ”förbättra” dom, vilket jag tycker är rent förjävligt. Det syns att filmen är gjord på 70-talet och dom datagjorda effekterna passar helt enkelt inte in, dessutom ska en klassiker bevaras precis som den är gjorda från början. Så p.g.a. av Lucas idiotiska ”förbättring” så har jag svårt att hitta orginalversionen på DVD, och fick nu se den omgjorda. Men nyversion eller inte så är detta milstolpe i filmhistorien, och ett rymdäventyr som bör avnjutas av alla.

(Orsaken till att jag inte ger filmen topbetyg, är att jag gillar uppföljaren så mycket mer.)

“I find your lack of faith disturbing.”

Recension : Batman – The Movie (1966)

Alla vet vem Batman är, och många har sina olika synpunkter hur Batman skall vara. Vissa gillar mest den nya Batman, som är med i Batman Begins och The Dark Knight, somliga tycker att Michael Keaton är den ”riktiga” Batman i Tim Burtons två Batman rullar. Men många har glömt vem det var som spelade den första Batman i en långfilm..

Allt började i TV-serien Batman, som höll på mellan 1966 till 1968. Adam West spelade Batman och Burt Ward som Robin. Jämfört med dagens Batman, var han under 60-talet, väldigt löjlig, det var egentligen en TV-serie för ungar i åldern 8-14. Efter 34 avsnitt av TV-serie bestämdes det att man skulle göra en långfilm med samma manusförfattare och skådespelare.

Filmen börjar med att Batman och Robin får ett tips om att någon försöker stjäla en yacht, dom beger sig med sin ”Batcopter” för att försöka hindra det. Efter ett vilt slagsmål med en exploderande haj (ni måste se det!), märker Batman och Robin att dom blivit lurade.  Dom beger sig tillbaka till poliskommisarie Gordons kontor och ser att Joker, Penguin, Catwoman och The Riddler har rymt från fängelset, och förmodlingen ligger bakom allt. Nu är det upp till Batman och Robin att få Gotham Citys topskurkar bakom lås och bom igen.

Måste påminna er om att Batman : The Movie är en komedi, Batman och Robins repliker är helt absurda, men oehört roliga. Allt är överdrivet, karaktärerna spelar extremt över, miljöerna är mycket färgglada, och på sätten dom löser Riddlers gåtar är extremt dumt, men endå väldigt roligt. Det är inte meningen att man ska ta filmen på allvar, så jag förstår inte varför alla klagar på den.  Så vill ni får lite 60-tals nostalgi, från tiden då Batman var rolig, så kolla in Batman : The Movie.

”They may be drinkers, Robin, but they’re still human beings.”

Minnesvärda scener : Happiness (1998)

Happiness är en film av svartkomedi film av Todd Solondz, inte många har varken hört om eller sett den här filmen. Den hör till en av mina absoluta favorit filmer genom tiderna, underbara skådisar och fantastisk dialog. Den scenen jag vill dela med mig av är när Trish (Cynthia Stevenson) får ett samtal av en kille spelad av min favorit skådespelare Philip Seymour Hoffman som utser sig för att vara någon annan.

Många anser att Happiness är ingen höjdare, och blir äcklad av den, men jag gillar den för att den visar att alla människor har även en mörk sida. Den är mycket svår att få tag på idag, den kopia som jag äger av filmen hittade jag på amazon.co.uk, men se den om ni hittar den!

Recension : The Day The Earth Stood Still (2008)

Hollywood älskar remakes, så även The Day The Earth Stood Still från 1951,har gjorts om. Eftersom remakens handling är i grund och botten typ den samma, och jag recenserade ju orginalet nyligen, så därför går jag igenom handlingen hastigt.

Rymdskepp på väg mot jorden. Landar. Rymdsnubben Klaatu kommer ut. Blir skjuten. Hamnar på sjukhus. Vill förmedla sitt budskap, genom att tala inför alla nationer. USA gillar inte detta. Klaatu flyr. Få hjälp av Helen. USA börjar jaga Klaatu.

Jämfört med orginalet, så har remaken ett budskap om växthuseffekten, istället för ett anti-krig budskap som den från 1951. Rollen som Klaatu görs av Keanu Reeves, och eftersom Keanu inte har något ansiktuttryck i någon av hans filmer, är han perfekt som Klaatu. Jennifer Connelly som Helen gör ett hyfsat jobb, men Will Smiths unge Jaden Smith som Jacob är helt enkelt bara jävligt irriterande. John Cleese är även med som professorn men får allt för lite tid på den vita duken.

I orginalet bygger Klaatu och Bobby (som han heter i orginalet) upp en vänskap, och Klaatu börjar förstå sig på människor med hjälp av Bobby. Detta gillade jag verkligen med originalet, men i remaken funkar det inte alls, utan allt skyndas undan och det verkar som regissören hellre vill visa upp en massa pampiga specialeffekter. Klaatus såkallade livvakt, den stora roboten Gort, är i remaken mycket större och har faktist ingen roll i filmen, utan det känns som att dom tvingade dit honom bara för att han var cool och få kalla filmen ”The Day The Earth Stood Still”.

Jag saknar väldigt mycket relationerna som bygged upp mellan karaktärerna i orginalet, allt går för fort här. Dom skulle ha kunnat lika bra ta bort Klaatu och Gort, för att sen ersätta dom med någon annan och kallat filmen något helt annat. The Day The Earth Stood Still är inget annat än en väldigt onödig remake.

”Your Planet?”

Recension : The Big Lebowski (1998)

Bröderna Coen är kända för sina konstiga och annorlunda filmer, oftast har dom en väldigt skruvad handling och minnesvärda karaktärer. Efter lyckade filmer som Fargo och Miller’s Crossing, kom bröderna med sin sjätte film : The Big Lebowski.

I The Big Lebowski möts vi av Jeffrey Lebowski (Jeff Bridges) eller ”The Dude” som han själv vi kallas, som är en äkta ”slacker” som har på sig badrock och tofflor vart han än går.  Han är arbetslös och gör precis vad han vill i livet, vilket består av att dricka white russians, röka gräs och bowla. Hans två bowlingvänner är Donny (Steve Buscemi) och Walter (Peter Goodman) som är en Vietnamveteran med ett hiskeligt humör.

Det hela börjar vid att The Dude kommer hem och blir han nedslagen av två typer som fått för sig att han har mycket pengar. The Dude förklarar att han är pank som en kyrkråtta, och att det måste vara en annan Lebowski som dom är ute efter. Rånarna inser sitt fel, och bara för att jävlas så urinerar dom på hans matta. The Dude gillade verkligen sin gamla matta och bestämmer sig för att söka upp den riktiga Lebowski, för att få ersättning för sin nerpissade matta.

Det hela leder såklart till kidnappning, mutor, misshandel och såklart mera bowling.  Skådespelarna är på topklass, eftersom bröderna Coen har lyckats få tag i kända namn som Steve Buscemi, John Goodman, Peter Stormare, Julianne Moore och min favorit skådis Philip Seymour Hoffman, som spelar assistent åt den rike Lebowski. Detaljrikedomen är enorm, allt från The Dudes olika t-shirts, till namn på kassetter som han hör på, ja allt! Varje gång man ser den hittar man något nytt. Replikerna är snabba och oehört genialiska, går helt enkelt inte att beskriva i ord, man måste se det.

Jag vill så gärna ge den full pris men det något som saknas, jag kan inte sätta fingret på det, men något är det. Jag rekommenderar endå The Big Lebowski mycket varmt, den är charmig, rolig, spännande och som sagt otroligt skruvad i äkta Coen-anda.

”Fuck it, let’s go bowling.”

Recension : The Day The Earth Stood Still (1951)

Ett flygande tefat landar i President Park, Washington D.C. En folkmassa och armen samlas runt rymskeppet, en man stiger ut ur planet och säger att han heter Klaatu (Michael Rennie) och kommer med fredliga avsikter. När Klaatu försöker ge en maskinliknande apparat åt människorna som gåva, blir han skjuten, en av soldaterna trodde att det var ett vapen. Följderna av detta är en enorm maskin som kallas Gort som stiger ut ur skeppet och avväpnar soldaterna utan att skada dom.

Klaatu förs till ett sjukhus och det frågas vad han har för buskap när han kommer och besöker vår planet. Klaatu svarar att han inte kan berätta för dom, utan endast inför alla nationers ledare. Amerikanerna går inte med på detta, så Klaatu flyr från sjukhuset och gömmer sig bland vanlig människor.

The Day The Earth Stood Still kom ut 1951, och då pågick kalla kriget och alla var rädda för kärnvapenkrig. För första gången var människan faktist kapabel att förstöra sin egen planet. Filmens buskap är anti-krig, och det görs mycket bra, inte för uppenbart.

Karaktärerna är riktigt bra, gillar verkligen när Klaatu börjar förstå sig på människan med hjälp av den unge Bobby (Billy Gray). Musiken är riktigt pampig också, komposerad av Bernard Herrman som även gjort musik till Psycho och Taxi Driver. Idag så ser många saker i The Day That Earth Stood Still väldigt löjliga ut, Gorts dräkt, rymdskeppet och så syns även trådar ibland, men regissören Robert Wise gör trots sin låga budget en riktigt bra jobb.

The Day The Earth Stood Still känns lite B för dagens standard, men den endå sin charm, och jag förstår varför den är sedd som en av dom viktigaste filmerna i sci-fi genren.

”Gort! Klaatu barada nikto!”

Nyheter : Inglorious Basterds får sin första trailer.

Mästerreggisören Quentin Tarantino (Pulp Fiction, Kill Bill, m.m) släppte idag den första trailern till hans nya projekt Inglorious Basterds som är en krigs/spagetti western med Brad Pitt i huvudrollen. Man kan förvänta sig att det blir en typisk Tarantino film med coola karaktärer, lysande dialog, och en lite annorlunda handling.

Inglorious Basterds beräknas att komma på bio i Augusti 2009.